Det här är min allra första novell som jag skickat in till en skrivtävling. Temat var semester, men kanske handlar texten lika mycket om tid, mod, längtan och om att våga lyssna på sig själv. Sara är inte jag, men berättelsen är inspirerad av egna och andras erfarenheter. Kanske känner du också igen något i henne?

Jag delar den här för att jag tror att berättelser ibland kan nå in på ett sätt som tips och checklistor inte alltid gör. Vad väcker berättelsen för tankar hos dig?

En ny tideräkning

Skylten med flighter blinkar till och Sara får den information hon behöver för att påbörja resan hem. På väg mot gaten reflekterar hon över det inre bagage hon har med sig, insikter värda sin vikt i guld. Tur att det inte behöver vägas in tänker hon och ler.

Sara har åkt till Thailand för att hjälpa en väns vän att dokumentera en utbildning. Frågan kom strax efter beskedet om tre veckors beordrad ledighet. Chefen hade varit väldigt tydlig och Sara visste att han hade rätt, det var dags att växla tempo. I utbyte mot att fotografera och hjälpa till med praktiska uppgifter skulle Sara få resan betald. Det blev först – tack, men nej tack. Vad skulle folk säga om hon åkte utan sin familj? Hon som aldrig rest ensam, skulle hon klara av det?

Efter en veckas jobb checkar Sara in på det lilla hotellet vid stranden. En grönskande gång leder ner mot havet. På varsin sida ligger fem stugor tätt intill varandra. På nyckeln Sara fått står 2, den går till ett av husen närmast vattnet. Magnus som varit i Thailand många gånger försäkrade Sara att det var värt att åka den ganska långa vägen hit. När Sara ser huset vid stranden som ska vara hennes hem den närmaste veckan sänder hon en tacksamhetens tanke till Magnus. Och till sig själv för att hon sa ja, för att hon vågade.

Sara sitter på sin altan i det varma mörkret med skrivboken i knät. Hon har skrivit mycket sen hon kom hit. Att sitta under en palm, med fötterna i den varma sanden och med det turkosblå havet framför sig, gör att pennan flyger fram. Hon funderar mycket kring vardagen hemma. Det känns förmätet att önska sig en annan vardag. Man borde vara glad om man har ett jobb och mat på bordet. Ändå återkommer tankarna, om och om igen.

Det är nästan tomt på stranden när Sara tar sin morgonpromenad. En man sopar framför sin restaurang. Han ler mot henne. Ett barn gräver en grop i sanden och försöker övertyga sin lillasyster att hoppa i. Några sandfärgade krabbor kilar över stranden. Senare idag kommer stranden sjuda av liv och rörelse. Nu är det alldeles lugnt.

När Sara kommer tillbaka tar hon fram sin skrivbok och börjar läsa. Ord som stress, otillräcklighet och frustration förekommer ofta. Om och om igen återkommer önskan om mer energi. Det har varit så här länge. Hon slår igen boken, tar på sig sandalerna och går en bit bort på stranden. Vid skylten Massage stannar hon upp. Kvinnan som tar emot henne ler och frågar om det är ok att hon väntar 10 minuter. Med en flaska vatten i handen sätter hon sig till rätta och låter blicken landa ut över havet. När kvinnan meddelar att det är Saras tur vet hon inte om det gått 5, 10 eller kanske 20 minuter. Hon inser att det spelar inte spelar någon roll. Någonting är annorlunda. Det är stilla, det är som en annan tideräkning.

Sara yogar mycket och har kämpat med att få till samspelet mellan rörelserna och andetaget. Yogaläraren hemma påminner regelbundet om att yoga is a practice not a performance. Inte helt lätt alla gånger. Nu står hon här i en Thailand i en shala och väntar på att yogapasset ska starta. Shala, ordet som på sanskrit betyder plats för spirituell utveckling. Kanske är det pusselbiten som saknas? Efter solhälsningarna landar de i bergsposition. Sara står helt stilla, blicken försvinner ut över havet. Plötsligt känner hon hur hjärtat börjar slå fortare och en tår rinner nerför kinden. Hon lägger sig tacksamt ner i savasana. Då hör hon orden hon viskar till sig själv; Det är dags nu. När instruktören avslutar klassen inser hon att hon varit i total avslappning. Sara ber instruktören om ursäkt för att hon somnade. Hon får svaret, Så bra, då var det precis det du behövde.

Insikterna från yogaklassen hänger sig kvar och Sara känner sig stärkt av vetskapen att hon kan slappna av när förutsättningarna är de rätta. Det är inte att ge upp, det är att vila och ladda om. Det är att ta hand om sig själv. Hon tar fram sin skrivbok och skriver ner sin drömtillvaro, utan filter och begränsningar. Ord som frihet, lugn, rörelse, reflektion, egentid ska få flytta in i vardagen hemma. Hon vänder blad och gör en ny lista, den här gången ett recept på vad som behövs för att realisera drömtillvaron. Hon tänker på sin jakt på energi, är det i själva verket en önskan efter lugn?

Plötsligt tar det stopp. Vad kommer familjen säga? Kommer de tycka att hennes önskan om en ny vardag är onödig? Kommer de tycka att pengar in är viktigare än att göra det som känns rätt? Kommer behovet av trygghet ta över och kväva modet att följa längtan? Saras vardag hemma är sammanflätad med familjens. Allas behov och önskningar behöver få plats. De skapar varandras vardag. Hon tar fram sin telefon och börjar skriva ett sms – hon skriver, suddar och skriver igen. Till slut tar hon tre djupa andetag och trycker på skicka. När familjen vaknar kommer meddelandet att vänta på dem.

Sara lyfter upp den nya skrivboken, tar bort pappret som sitter runt om och öppnar den. Sidorna innanför de mjuka blå pärmar är blanka och oskrivna. Tänk så stressigt det var att hinna köpa boken innan hon åkte. Men så självklart att den behövde vara med. Med boken under armen beger hon sig iväg. Stegen känns stadigare och hon går rak i ryggen, stolt över att vandra på egen hand. Tempot i kroppen har förändrats, tankarna är snällare, sinnet rofyllt. Hon lägger ut sin sarong och sätter sig tillrätta på stranden. När Sara reser sig upp och borstar av sig sanden är skrivbokens sidor inte längre tomma.

Det kommer bli bra.
En ny tideräkning har startat.