Det här är en min berättelse från veckan som gått – tankar om den inre debatten mellan förnuft och känsla, acceptans och förnekelse. Jag har skrivit den för att förstå och reflektera över det som hänt. Kanske väcker den något hos dig också?
Fredagen började som vanligt, ett antal punkter att checka av innan det var dags att ta helg. Efter lunch gjorde sig en krampaktig känsla i magen påmind. Jag kände igen smärtan och erfarenheten var att den kommer ge med sig. Kvällen och natten gick utan att det blev bättre, snarare tvärtom. Planen för lördagen var en träff med en god vän i Falkenberg. Förhandlingarna med mig själv satte igång – det går nog, det kanske släpper, oklokt att köra bil, jag kan vila ikväll. STOPP!
Jag meddelade min vän att jag var tvungen att avstå. Känslan av att vara besegrad fanns där, samtidigt som jag fattade att jag inte skulle klara av att åka någonstans. Helt klart en missmatch mellan förnuft och känsla. Efter min berättelse sa den vänliga kvinnan på 1177 att jag skulle åka till sjukhuset. Klockan var 9 när de ropade upp mitt nummer och jag fick komma in för en första omgång kontroller. När det var dags att vänta frågade sköterskan om jag kunde sitta. Jag svarade att det går bra, även om jag helst ville ligga ner (varför sa jag inte det). Det visade sig finnas ett rum så jag fick en säng trots allt, men inte för att jag sagt att det var det jag behövde.
Läkaren kom, ställde frågor, kände på magen och funderade. Jag förklarade och beskrev så gott det gick. Han frågade hur stark smärtan var på en skala från 1-10. Jag tvekade lite och svarade 7. Jag hade ont men tänkte samtidigt att jag kanske skulle spara toppen på skalan om det blir värre. Dessutom kan ju andra ha det betydligt värre än så här, kanske är det lite mycket med 7? Men snälla, det spelar väl ingen roll hur ont andra har, vad jag upplevt innan eller vad som kommer sen – han frågar efter min upplevelse just nu. Han försvann och kom tillbaka en stund senare med en kollega. Efter ytterligare en omgång undersökningar fick jag veta att nästa steg var röntgen.
Jag rullades ut i korridoren för att vänta. Jag är ingen person som så ofta har hoodie men å va glad jag är att jag tog på mig det den här dagen. Jag drog luvan över huvudet satte i mina lurar och kröp ihop under den gula filten. Platsen var utsatt och jag ville bara vara för mig själv. Efter en stund kom en vänlig man, knackade mig på axeln och sa att vi skulle till röntgen. När jag kollar journalen efteråt ser jag att klockan var två när jag röntgades och strax efter var jag tillbaka på min plats i korridoren. Värken i magen, den var där hela tiden…
I alla situationer jag lämnades ensam fick jag en klocka att ringa på. En röd knapp som jag skulle trycka på om jag behövde hjälp. Det tog emot att ringa på klockan. Jag behövde ju egentligen ingen hjälp, jag undrade bara hur det gick. Å så var jag så törstig. Jag hade varken ätit eller druckit något på hela dagen. När jag väl frågade fick jag svar från den vänliga sköterskan att jag tyvärr inte kunde få något innan de visste om det skulle bli operation eller inte. I lurarna hade jag podden om Elitstyrkans hemligheter VIP. De skulle göra enormt krävande fysiska utmaningar utan att ha ätit eller druckit på flera dagar. Så att ligga här med magont, i värmen och bli omhändertagen utan att få dricka, det får jag väl klara av.
När klockan var ungefär fyra kom den första läkaren och knackade mig på axeln. Han satte sig på huk, tittade på mig och sa att det är en inflammerad blindtarm som behöver opereras. Sen frågade han hur jag ställde mig till det? I den situationen hade jag full tillit till honom och minns att jag sa – om du säger det så gör vi det. Jag behövde inte ta något beslut, jag kunde bara överlämna mig till de som där och då skulle göra det som var allra bäst för mig. Det skulle bli operation inom 24 timmar.
Min sängchaufför kom tillbaka och körde mig till avdelning 83. Jag fick tvätta mig inför operation och ta på mig en vit ”klänning” och svarta halksockar. Väl tillbaka i sängen togs prover och kontroller. Tydligen var jag lite svårstucken i min högra arm så efter att den första sjuksköterskan försökt två gånger kom nästa och gjorde två försök innan den tredje kom och lyckades. De såg inget misslyckande i att hämta någon annan. De bara konstaterade att jag går och hämtar en kollega.
Så var det dags, det var min tur nästa gång. Klockan var ungefär sex på kvällen när de kör mig i sängen genom sjukhusets tysta korridorer. Det är skumt att åka runt här som patient, jag har ju gått i de här korridorerna många gånger men i helt andra ärenden. Dörrarna till operation öppnas och där står tre personer med vänliga ansikten och väntar på mig. Jag körs in i operationssalen. De stöttar mig på vägen mellan sängen och operationsbordet så att jag inte ska halka nu när de svarta halksockarna blivit utbytta mot ett par genomskinligt vita strumpor som når en bit upp på låren.
De berättar att jag ska andas i en mask, några djupa andetag, sen kommer det en medicin och då somnar jag. Jag tar mina djupa andetag. Tänker på andetagen på yogamatten och i det kalla vattnet vid vinterbadet. Så kom medlet och jag känner hur kroppen sakta försvinner. Det var inte alls otäckt, det kändes rofyllt på något sätt. Att vakna några timmar senare på en annan plats och med ett ingrepp gjort är en skum känsla. Jag har varit helt borta och mitt liv har bokstavligt talat legat i någon annans händer. Vid halv 12 är jag åter på sal 7 i sängen närmast dörren. Jag får det efterlängtade glaset med saft och messar mina nära och kära för att berätta att allt gått bra.
Det är mörkt i rummet och jag ska försöka sova. Min sänggranne får hjälp att andas av något som låter som en lövblås, ljudet gör det svårt att sova men håller mig samtidigt inte vaken. De kommer in regelbundet och tar kontroller, ger medicin. På magen sitter tre små plåster. Tre små hål som de använde för att ta bort den inflammerade blindtarmen. Det blir morgon, jag får mat och sköterskan frågar om jag har ont och vill ha starkare smärtlindring. Visst har jag ont men inte så jag inte står ut. Jag säger att jag kan vänta. Varför säger jag det? Vad är det jag ska klara av? Så strax efter ber om den där tabletten ändå. Smärtan lugnar sig och det blir lättare att slappna av.
På förmiddagen kommer en läkare och berättar att operationen gått bra. Jag kommer ha ont ett tag men ska försöka röra mig ”som vanligt”. Slangar tas bort, plåster sätts på och uppmanas att ta på mig mina egna kläder. Jag försöker förstå vad som hänt. Jag som trodde att jag skulle få beskedet att vi förstår att du har ont men vi hittar inget fel på dig. Men något var fel den här gången. Jag har opererats, det var blindtarmen, jag som trodde det var magknip som skulle gå över. Tänk om jag inte hade lyssnat på kroppen, vad hade hänt då?
Jag packar ihop mina saker för att bege mig hem. På avdelningen fortsätter det som vanligt, snart kommer någon annan få platsen i sal 7. Jag tänker att jag vill säga tack och hej då till de som hjälpt mig men de är borta, upptagna med de som är kvar. Jag går mot hissarna, åker ner och tar mig långsamt genom korridoren ut i friska luften. Sätter mig på en bänk och strax efter kommer min dotter och vän för att hämta mig.
Magen värker och det är svårt att hitta ett sätt att sitta, ligga eller stå som är bekvämt. I rörelser som att sträcka sig efter något, resa sig upp, hosta eller lägga sig tillrätta i sängen gör sig magen påmind. Det är inte samma krampaktiga smärta som innan operationen men det gör ont. Hur länge ska det vara så här? Hur länge ska jag vara sjukskriven? Jag har ju ett jobb när jag sitter stilla, det borde jag ju klara av – eller?
Att vara på sjukhuset och ha ont är en sak. I den miljön går det ut på att ta omhand det som inte är bra. Det är min enda uppgift där. Det är något annat att vara hemma. Här har jag förväntningar på mig själv att göra en massa saker som jag brukar men som jag nu faktiskt inte klarar av. Svag i ett sammanhang där jag brukar vara stark. Vad är det som gör det så svårt att låta tiden för att läka gå först? Att ge kroppen det den behöver. Att inte pressa sig, bita ihop, kämpa sig igenom utan låta kroppen läka. Pressen kommer verkligen inte från någon annan än mig själv. Jag har full support från nära och kära på hemmaplan. Är det behovet av att visa sig duktig som driver på? Nej, det är nog snarare att inte vilja visa sig svag. Men är det en svaghet att ta hand om sig själv? Med veckans erfarenheter tänker jag att det snarare är ett tecken på styrka. Den tanken tar jag med mig, den tanken ska jag påminna mig om så att den verkligen landar och fastnar i både förnuft och känsla.
Idag är det torsdag och det har gått fem dagar sedan operationen. Smärtan finns där fortfarande, tröttheten i kroppen och tankarna om vad som hänt. Det finns alltid någon som har det ”värre” – mer ont, svårare läkning, inte samma tillgång till vård etc. Det är så lätt att hamna i jämförelse, vi gör det i så många situationer. Jag tänker på skalan över smärta som läkaren använde, skalan som ska fånga min upplevelse, det som är sant för mig. Att jag tar hand om det som händer mig betyder inte att jag inte respekterar och känner empati för det som händer andra. Det är ingen konkurrens, våra upplevelser finns bredvid varandra.
Finns det någon slutkläm i den här historien. Ja, kanske det att lyssna på kroppen kommer med ett ansvar att ta hand om det den säger. Det kommer inte alltid vara lätt men det kommer alltid vara viktigt. Kanske handlar det om acceptans? Acceptans för hur saker och ting är och acceptans för vad man kan kontrollera och inte.
Avslutningsvis. Ett stort varmt tack till alla fina människor på sjukhuset som tog hand om mig. För er var det en vanlig dag på jobbet. För mig dygn där jag var svag, utsatt och ömtålig. Tack.
Martina